Från början
Allt började för ca 5år sen då jag träffade R, ja föll som en betongsugga från ett höghus. Så... nog om det.
Efter ett år tillsammans kände vi att vi ville bilda familj, vilket visade sig svårare än jag kunde ana, det hände ingenting. Jag blev aldrig gravid.
Efter ungefär 1,5-2år kontaktade jag vårdcentralen som sedan hänvisade mig till Karlstad & fertilitetskliniken.
Både jag & R genomgick olika prover, jag var på flera ultraljud utan att någon kunde se några fel...
slutsatsen läkaren drog var att vi var ofrivilligt barnlösa & att vi ej passade.
Hela min värld rasade, vi skulle aldrig lyckas bilda en egen familj... jag var förkrossad & livrädd för att bli lämnad.
Men, så fick jag ännu en tid för en undersökning, denna gången av en kvinnlig gynläkare... jag skulle idag kunna ge henne min högra hand för hon räddade mig från att drunkna.
Hon hittade ett fel, jag har för många ägg, det heter pcos, ett helt berg lättade från mina axlar, jag & R passar ihop & vi har fortfarande en chans att få en familj tillsammans.
När dom väl hittat felet som gjorde att jag ej blev gravid så fick jag börja på hormonbehandling, jag fick upp hoppet & jag var helt säker att nu smäller det & vi kommer bli gravida snart....
Men än en gång visade det sig att det inte gick trots månader av behandling... mina ägg släppte aldrig, det har nu gått 3år & ja var än en gång förkrossad över att ej kunna ge R & mig det vi mest av allt önskade oss.
Till slut blev vi godkända för ivf behandling...
men varför trodde jag att det skulle vara lätt den här gången?
Jag blev sjuk, fick behandling & allt stod stilla.
Jag blev frisk & vi skulle börja igen, min kropp tog inte emot hormonerna så vi fick avbryta...
När vi skulle ta nya tag blev ja informerad om att jag hade svåra cellförändringar i livmodern & var tvungen in på operation... än en gång stod livet på paus...
Men nu, fem år senare, har jag idag varit till Örebro och plockat ut 13 godkända ägg som snart ska befruktas!
Jag lever just nu i en bubbla av lycka (& lite smärta då ja blev överstimulerad av hormonerna denna gången så när dom tog äggen hade ja sån smärta så mängder av morfin inte ens tog bort topparna på smärtan)
Nu finns det äntligen en chans för oss att få en egen familj !! Efter fem år av tårar, ångest, panik, lögner -då ja ej ville tala om min barnlöshet öppet, men dom senaste två åren har ja ej hymlat med något! Det är inget att skämmas över. Och det insåg jag ännu mer idag när jag var i Örebro & väntrummet var befolkat med människor som också behöver en hjälpande hand att få en lyckoträff i livet!
Nu har ja uppdaterat så enkelt & kort som ja bara kan. Hoppas några vill följa med oss/mig på denna resa. Jag kan inte lova att jag alltid kommer vara i denna lyckobubbla, men det är så med livet, det går upp & ner.
Ta hand om varandra & var inte rädd att prata om saker du är rädd för att bli dömd för, allt blir så mycket enklare när du väl öppnat dig!
Jag lovar.
